The planning of landscapes and towns has changed from a top-to-bottom perspective, including a focus on common interests, towards an inclusion of dialogue between planners and inhabitants of the planning area. In the countryside areas there are many interests which could be incorporated in such a dialogue. Still, the landowners have the final right to make the decisions for his or her property. The purpose of this paper is to examine how a dialogue for countryside development works and could be working, what participators of such dialogues are thinking about their right to direct and transform the landscape, and which roles the planners may take in such a context. With this background in mind, I also look back into the history with the intention to understand the situation of today. I am also trying to grasp some points to develop in future projects on countryside development. I investigate these subjects through case studies on three present projects dealing with countryside development. The method is including interviews with some participators in one of the projects, and observations and participation in all the three projects. The aim of the theoretical frame of reference in this paper is to review in which ways the landscape has been planned in former times, and to give an introduction in the theories of communica-tive planning, which constitute the basis of dialogue in contexts of planning. Also, it will show some examples of projects where the method of dialog has been in focus. As a conclusion, I find that the planning of the landscape has changed from a common decision-making of groups of peasants owning land, to a situation where decisions are made by each landowner on his own, in combination with governmental means of control. This is what still is taking place today, but a new ambition of including local influences may now be seen in several projects of countryside development. The interviewees had different opinions of how the landscape is constituted, how it should be used and who should make the decisions. Primarily they cared for their own interest in the project, but they also thought that a mutual understanding is important. Further, there was a contrast between the views of the administration of the municipality. The stakeholders thought that the municipality administration would weigh their interests against each other, while the coordinator of the project meant that the municipality administration would only work as a catalyst of the project. As a conclusion, when initiating the project, it is important to make clear which the aim of the project is and which role each participant has in the project. The projects for countryside development varied in the definition of the problem, size of the project area and degree of citizen influence. This may lead to different degrees of involvement and efficiency. In future projects it is important to discuss which degree of citizen influence that is pursued, before involving the citizens. The planner could, in the process of dialogue, have the role as an expert representing a special field, or be responsible for the overall picture. The planner could also be a coordinator who has knowledge about the planning system and listens to different arguments in a critical way. In addition, I think that the coordinator should have the responsibility to get hold of and invite new interests during the process. An impartial process-supporter with good knowledge in techniques for dialogue is also needed in such processes. ; Planeringen av landskap av och tätorter har de senaste decennierna gått från att man uppifrån planerar för det allmänna intresset, mot en dialog mellan planerarna och de som verkligen befolkar det område som man planerar för. På landsbygden finns det många intressen som kan ingå i en sådan dialog samtidigt som markägarna har bestämmanderätten över sin mark. Mitt arbete syftar till att undersöka hur en dialog för landsbygdsutveckling kan fungera, hur deltagarna i sådana dialoger uppfattar sin rätt att påverka landskapet och vad planerarens roll kan vara i detta sammanhang. Jag tittar även tillbaka på historien för att nå fram till dagens situation och försöker dessutom peka ut några viktiga punkter att fundera kring och utveckla i framtida dialogprojekt. Undersökningen gör jag i form av fallstudier på tre aktuella landsbygdsutvecklingsprojekt. I metoden ingår intervjuer med några deltagare i ett av dessa projekt, samt observationer och deltagande på möten inom samtliga projekt. Den teoretiska referensramen för arbetet syftar till att ge en tillbakablick på hur landskapet tidigare har planerats, ge en inblick i de kommunikativa handlingsteorier som ligger till grund för dialog i planeringen, och visa några exempel på projekt där dialogen har stått i centrum. I mina slutsatser lyfter jag fram att planeringen av landsbygdens landskap har gått från att bestå av ett kollektivt beslutande av jordägande bönder, till markägarens egna beslut tillsammans med statliga styrmedel. Så ser det ut även idag, men en ny vinkling mot lokalt inflytande återspeglas nu i flera landsbygdsutvecklingsprojekt. Intervjupersonerna hade olika syn på landskapet, hur det bör användas och vem som bör bestämma över det. De satte sitt eget intresse främst men såg även vikten av ömsesidig förståelse. Det fanns vidare en kontrast mellan intressenternas bild av att kommunen väger intressen emot varandra och projektsamordnarens bild av kommunen som enbart en katalysator för projektet. Man måste därför vara tydlig med syfte och rollfördelning när man inleder projekt av detta slag. Landsbygdsutvecklingsprojektens problemavgränsning, storlek på område och grad av medborgarmakt varierade. Detta kan leda till olika engagemang och effektivitet. I framtida projekt är det viktigt att på förhand diskutera och besluta vilken form av medborgarinflytande man vill uppnå och avser att använda i projektet. Planeraren kan i dialogprocesser anta rollen som expert inom ett sakområde eller stå för en helhetsbedömning. Planeraren kan även vara koordinator, samordnare, som har kunskap om systemet och lyssnar kritiskt till olika argument. Därutöver menar jag att koordinatorn bör ha ansvaret att fånga upp nya intressen under processens gång. Det behövs också en opartisk processtödjare med goda kunskaper i dialogteknik.