Citizen participation has as a planning strategy, become increasingly enveloped and is today often described as a way to deepen democracy. At the same time, there is reason to question this rhetoric as many researchers argue that these strategies does not live up to what they promise. The aim of this paper is to understand how citizen participation work under the neoliberal scheme, focusing on issues of power and how this processes can be understood as legitimizing practices. A case study has been conducted in Villa 31, a centrally located and conflict-traded slum area in Buenos Aires. Critical theory regarding citizen participation and theories of radical planning constitutes the theoretical foundation. Two different types of civil dialogues are identified in the case, one of which represents a clear official dialogue process and the other has been conducted more informally. These separate processes illustrate both that dialogues can be seen as a tool for maintaining the status quo. But also how civil dialogues can act as a more progressive force when allowing it to take a more activistic form. The essay points out that it is important to identify how dialogue processes relate to residents' own self-organized spaces for participation in order to understand how these processes can be a way to empower marginalized groups. ; Medborgardeltagande har som planerings strategi kommit att bli allt mer omhuldat och beskrivs idag ofta som ett sätt att fördjupa demokratin. Samtidigt finns det skäl att ifrågasätta denna retorik då många forskare menar att dessa strategier inte lever upp till vad de utlovar. Målet med denna uppsats är att förstå hur medborgardialoger fungerar under den nyliberala ordningen, med ett fokus på frågor kring makt och hur medborgardialoger kan förstås som legitimerade praktiker. En fallstudie har genomförts i Villa 31, ett centralt beläget och konflikt omsusat slumområde i Buenos Aires. Kritisk teori kring medborgardialog och teorier kring ´radical planning´ utgör den teoretiska grunden. Två olika typer av medborgare dialoger identifieras i fallet, där den ena utgör en tydligt officiell dialog process och den andra har utformas mer informellt. Dessa skilda processer illustrerar både att dialoger kan ses som ett verktyg för att upprätthålla status quo. Men även hur medborgardialoger kan fungera som en mer progressiv kraft, då den tillåts ta en mer aktivistisk form. Uppsatsen pekar på att det är viktigt att identifiera hur dialog processer förhåller sig till boendes egna själv-organiserade rum för deltagande, för att kunna förstå hur dessa processer kan bli ett sätt att stärka marginaliserade grupper.